Hårdhetstest

1. Rockwell-hårdhet: indexet för att bestämma hårdhetsvärdet baserat på fördjupningsdeformationsdjupet. Ta 0,002 mm som hårdhetsenhet. När HB> 450 eller provet är för litet, är det inte tillåtet att använda Brinell-hårdhetstest istället för Rockwell-hårdhetsmätning. Den använder en diamantkon med en toppvinkel på 120 ° eller en stålkula med en diameter på 1,59 och 3,18 mm för att pressa in i ytan på det testade materialet under en viss belastning, och materialets hårdhet beräknas utifrån djupet av indragningen. Beroende på testmaterialets hårdhet finns det tre olika skalor:
(1) HRA: hårdheten erhållen genom att använda 60 kg last och diamantkotteindenter för material med extremt hög hårdhet (såsom hårdmetall, etc.); (2) HRB: hårdheten erhållen genom att använda 100 kg last och 1,58 mm härdad stålkula för material med låg hårdhet (såsom glödgat stål, gjutjärn, etc.); (3) HRC: hårdheten som uppnås genom att använda 150 kg belastning och diamantkotteindenter, för mycket hårda material Högkvalitativa material (såsom släckt stål, etc.);
2. Brinellhårdhet: Brinellhårdhet (HB) används vanligtvis för mjuka material, såsom icke-järnmetaller, stål före värmebehandling eller efter glödgning.
Brinellhårdhet (HB) är att pressa en viss diameter av härdad stålkula eller hårdmetallkula in i ytan på metallen som ska testas med en viss mängd testbelastning, hålla den under en viss tid och sedan lossa den för att mäta diameter på indragningen på ytan som ska testas. Brinell-hårdhetsnumret är belastningens kvotient dividerat med den sfäriska ytytan för indragningen. Generellt: tryck en viss storlek av härdad stålkula in i ytan på materialet med en viss belastning och förvara den under en tid. Efter att lasten har tagits bort är förhållandet mellan lasten och indragningsområdet Brinell-hårdhetsnummer (HB), och enheten är kilogramkraft / mm2 (n / mm2). Testbelastningen och testkulans diameter måste bestämmas enligt materialets faktiska prestanda;
3. Vickers hårdhet: Vickers hårdhetstestmetod föreslogs av Smith och cedrand 1925. Vickers Armstrong, ett brittiskt företag, utvecklade den första hårdhetstestaren som testades med denna metod. Jick jämfört med Brinell- och Rockwell-hårdhetstester, har Vickers hårdhetstest ett brett mätområde som täcker nästan alla typer av material, från mjukare material till superhårda material. Mätprincipen för Vickers hårdhet är i princip samma som för Brinell-hårdhet, och hårdhetsvärdet beräknas enligt belastningen på indragningsområdet för enheten. Skillnaden är att intrycket i Vickers hårdhetstest är den vanliga diamantpyramiden. Under testet, under verkan av en viss belastning, pressas en kvadratisk konisk indragning ut på provytan, och indragningens diagonala längd mäts för att beräkna intryckens ytarea. Belastningsvärdet dividerat med ytan är provets hårdhetsvärde, som representeras av symbolen HV;
4. Leeb-hårdhet: Leeb-hårdhet uttrycks i HL. Leeb-hårdhetstesttekniken uppfanns av Dr. dilma från Schweiz. Den använder en viss massa av slagkropp med volframkarbidbollhuvud för att påverka provstyckets yta under en viss kraft och sedan återfalla. På grund av materialets olika hårdhet är reboundhastigheten efter påverkan också annorlunda. Ett permanentmagnetmaterial installeras på slaganordningen. När slagkroppen rör sig upp och ner känner dess perifera spole en elektromagnetisk signal proportionell mot hastigheten och omvandlar den sedan till ett Leeb-hårdhetsvärde genom en elektronisk krets;
5. Landhårdhet: HS för kort, en standard för materialets hårdhet, först föreslagen av scholl, en briten. Den elastiska rebound-metoden används för att släppa slagstiftet från en viss höjd till ytan på materialet som testas. Anfallaren är en liten kon med en spets, som ofta är inlagd med en diamant. Testvärdet är 1000x anfallshastighet / anfallarhastighet (dvs. hastighetsförhållande före och efter kollision multiplicerat med 1000);
6. Barcolhårdhet: Barcolhårdhet (nedan kallad Barcolhårdhet) föreslogs först av det amerikanska barberaren Colman-företaget. Det är en typ av hårdhetskategori som används mycket i den moderna världen. En viss form av hårt stålpressstift pressas in i provets yta under inverkan av standardfjädertestkraft. Materialets hårdhet bestäms av pressstiftets pressdjup. Varje press 0,0076 mm definieras som en Barcol-hårdhetsenhet. Hårdhetsenheten i Babbitt uttrycks som HbA;
7. Knoop-hårdhet: Knoop-hårdhet är hårdheten uppmätt som ett absolut värde, som främst används vid bearbetning. Generellt sett är Knoop-hårdheten för diamant 7000-8000 kg / mm2;
8. Vickers hårdhet: en viss form av hård stålpressstift pressas in i provets yta under inverkan av standardfjädertestkraften. Materialets hårdhet bestäms av pressstiftets pressdjup. Pressdjupet på 0,01 mm definieras som en Vickers hårdhetsenhet. Enheten med Vickers hårdhet är hw.