Arbetsprincip
Olika typer av koagulationsinstrument använder olika principer. För närvarande är de viktigaste detektionsmetoderna koagulationsmetoden, substratkromogen metod, immunmetod, latexagglutinationsmetod etc.
1. Koagulationsmetod (biofysisk metod)
Koagulationsmetoden är att upptäcka förändringar av en serie fysiska storheter (ljus, elektricitet, mekanisk rörelse, etc.) i plasma under verkan av en koagulationsaktivator, och sedan analysera de erhållna data med dator och omvandla dem till slutresultatet , så det kan också kallas biologisk fysisk lag.
2. Substratkromogen metod (biokemisk metod)
Den kromogena substratmetoden går ut på att härleda innehållet och aktiviteten av det testade ämnet genom att mäta absorbansförändringen hos det kromogena substratet, vilket även kan kallas den biokemiska metoden. Principen är att på konstgjord väg syntetisera en liten peptid som har en liknande sekvens av aminosyror som naturliga koagulationsfaktorer och innehåller ett specifikt verkningsställe och kopplar ihop den kemiska gen som kan hydrolyseras för att producera färg med aminosyran i det aktiva stället. Under bestämningen, eftersom koagulationsfaktorn har aktiviteten av det proteolytiska enzymet, kan den inte bara verka på den naturliga proteinpeptidkedjan utan också verka på det syntetiska peptidkedjesubstratet och därigenom frigöra den kromogena genen och göra lösningen färg. Färgnyansen som produceras är proportionell mot aktiviteten hos koagulationsfaktorn, vilket möjliggör noggrann kvantifiering. För närvarande finns det dussintals syntetiska peptidsubstrat, och det vanligaste är p-nitroanilin (PNA), som är gult och kan mätas vid en våglängd av 405 mm.
3. Immunologiska metoder
I den immunologiska metoden används den renade testsubstansen som antigen, och motsvarande antikropp bereds, och sedan bestäms testsubstansen kvalitativt och kvantitativt av antigen-antikroppsreaktionen.
Utvecklingshistoria
1910 uppfann Kottman världens tidigaste koagulationsinstrument, som återspeglar tiden för plasmakoagulering genom att mäta förändringen av viskositeten under blodkoagulationen.
1922 använde Kugelmass en turbidimeter för att mäta förändringen i genomsläppt ljus för att reflektera plasmakoagulationstiden.
1950 uppfann Schnitger och Gross en koagulationsapparat baserad på den elektro-galvaniska metoden.
På 1960-talet utvecklades mekaniska koagulationsinstrument och den tidiga plana magnetiska pärlmetoden dök upp.
Efter 1970-talet, på grund av utvecklingen av den mekaniska och elektroniska industrin, har olika typer av automatiska koaguleringsinstrument kommit ut successivt.
På 1980-talet, på grund av uppkomsten av kromogena substrat och deras tillämpning vid detektering av blodkoagulation, kan det automatiska koagulationsinstrumentet inte bara utföra generella screeningtester, utan också upptäcka enskilda faktorer för koagulation, antikoagulering och fibrinolyssystem. Detektering av antikoagulering och fibrinolys blir möjlig.
I slutet av 1980-talet förde uppfinningen av den dubbla magnetiska kretsen med magnetiska pärlor till ett nytt koncept för detektion av tromb och hemostas. På grund av dess unika designprincip finns inte längre några påverkande faktorer för optisk detektering i denna typ av detektionsinstrument.
På 1990-talet integrerade utvecklingen av immunkanalen för det automatiska koagulationsinstrumentet olika detektionsmetoder, och detektionsartiklarna var mer omfattande, vilket gav en ny metod för detektion av tromb och hemostas.