Fluorescens är ett karakteristiskt fenomen där fasta ämnen, vätskor eller gaser avger ljus när de belyses. I motsats till fosforescens gäller termen fluorescens ämnen som inte har någon efterglöd, dvs. fluorescensen upphör direkt vid bestrålning av stimulatorn. Detta innebär att elektronerna i atomerna eller molekylerna i det fluorescerande ämnet upphetsad genom att absorbera energin i infallande ljus faktiskt spontant återgår till sitt grundläggande tillstånd samtidigt som de avger karakteristiskt ljus. Enligt Stokes fluorescenslag är våglängden av ljus som avges av fluorescens längre än för absorberat ljus:
υe≤υa
Var
e = frekvensen av avsmittad strålning,
a = frekvensen av absorberad strålning.
Fluorescens är ljus som avges av ämnen som absorberar ljus eller annan elektromagnetisk strålning. Det är en form av luminiscens. I de flesta fall har det utsända ljuset en längre våglängd och därför lägre fotonenergi än den absorberade strålningen. Ett tydligt exempel på fluorescens uppstår när den absorberade strålningen är i den ultravioletta regionen av spektrumet (osynlig för det mänskliga ögat) och det avgivna ljuset är i den synliga regionen; Detta ger det fluorescerande ämnet en unik färg som bara kan ses när den utsätts för ultraviolett ljus anländer. När strålkällan stoppas slutar fluorescerande material att avge ljus nästan omedelbart, till skillnad från fosforescerande material, som fortsätter att avge ljus efter en tid.